Invalidkåren på Ulriksdal

På Karldagen den 28 januari 1822 flyttade ett antal krigsinvalider in på Ulriksdals slott och en ny period i slottets historia tog sin början.

Ulriksdals slott hade stått oanvänt sedan 1813, då änkedrottning Sofia Magdalena avled i sin sängkammare i slottets södra flygel. Samtidigt pågick en diskussion om att grunda en inrättning för skadade och åldrade soldater.

Kungliga initiativ genom historien

Liknande vårdinrättningar hade funnits under lång tid i Sverige. Redan Erik XIV lanserade tanken på att ge skadade soldater sin försörjning på kronans slott och gårdar. Gustav II Adolf tog initiativ till en vårdinrättning för soldater från Trettioåriga kriget, men i och med hans egen död drog skapandet ut på tiden och inte förrän 1647 förverkligade drottning Kristina planerna genom att upplåta det gamla birgittinerklostret i Vadstena för inrättningen. Som mest bodde över 200 soldater där samtidigt. Behovet av inrättningen varierade över tid och 1778 stängdes invalidhotellet. Kvarvarande boende skickades hem med kontantpension.

Efter pommerska kriget 1805–1807 samt krigen i Finland och Norge 1808–1809 uppstod återigen behovet av en vårdinrättning och vid riksdagen 1812 beslöts att tillsätta medel för skapandet av ett invalidhotell. Det Carolinska Militärhospitalet öppnades 1817 på Danvikens hospital för ett trettiotal soldater från Stockholms garnisonsregementen, men något större och mer permanent behövdes fortfarande för rikets värvade soldater. Indelta soldater skulle tas om hand på hemorten.

Karl XIV Johan upplåter Ulriksdals slott

Danvikens vårdinrättning ansågs för liten för ändamålet. Ett annat förslag var Svartsjö slott, vilket avslogs av Karl XIV Johan med motiveringen att slottets miljö var för ohälsosam för ett invalidhotell. I stället lanserade han Ulriksdals slott som idealiskt för ändamålet. Riksmarskalken fick uppdraget att tömma slottet på alla värdefulla möbler och inredningar och fördela dessa på övriga kungliga slott. I stället nyinreddes slottet på lämpligt sätt för att kunna ta emot invalider och personal. Åldfrun Hedvig Ulrika Gerlin som hade jobbat på Ulriksdal sedan 1777 fick fortsätta sin tjänst ända fram till 1829. Till ståthållare utsågs greve Eric Reinhold Adelswärd. Han efterträddes 1840 av Carl Henrik Gyllenhaal. Ståthållarbostad var Villa Beylon. Inrättningens kommendant, fram till 1837 Otto Reinhold Wrangel, hade sin bostad på slottet.

Av de första intagna kan nämnas fänrik Daniel Gustaf Pfeiff, född 1778 i småländska Lannaskede. 1793 tog han värvning vid Smålands kavalleri.

94 invalider ansökte om plats och av dessa valdes 80 ut, alla belönade med medalj för tapperhet i tjänst. Platserna fördelades efter principen tolv officerare, sju underofficerare och 61 meniga. Ett par år senare tillkom två platser och fördelningen blev därefter fjorton officerare, tio underofficerare och 58 meniga. Anledningen till utökandet av officerarnas platser berodde på att fler officerare än meniga ansökte om att få komma till Ulriksdal. Sammanlagt bodde 363 invalider på Ulriksdal genom åren.

Av de första intagna kan nämnas fänrik Daniel Gustaf Pfeiff, född 1778 i småländska Lannaskede. 1793 tog han värvning vid Smålands kavalleri. Under kriget 1814 tillhörde han skärgårdsflottan och deltog i erövringen av Kragerö och bombardemanget av Fredrikstens fästning. Han bodde på inrättningen fram till sin död 1848, och var därmed den invalid som bodde längst tid på slottet och under i stort sett hela inrättningens verksamhetstid.

Livet på Ulriksdal

Officerarna hade egen matsal och egna rum på norra flygelns vind. Underofficerare och meniga placerades i större logement med flera personer i varje rum. Invaliderna och inrättningens personal utgjorde en egen församling på ungefär 115 personer med gudstjänster i det närliggande Helga Trefaldighetskapellet, på samma plats som nuvarande slottskapellet.

Dagen började med revelj klockan sex under sommarhalvåret och sju under vinterhalvåret. Tapto slogs klockan 9 respektive 8 om kvällarna. Dagarna inleddes och avslutades med gemensam bönestund. Troligen användes det rum som idag kallas Vardagsrummet för att rymma alla invaliderna.

I frukosten ingick även en brännvinsranson, men i samband med koleraepidemin 1834 flyttades brännvinsransonen till middagen.

Tre mål mat om dagen serverades de boende. Frukost och aftonmål bestod av salt strömming respektive gröt. Middagsmålet, serverat under de första åtta åren av Johan Gustaf Krook som hade krog på Salviigränd i Gamla stan, var mer varierat. I frukosten ingick även en brännvinsranson, men i samband med koleraepidemin 1834 flyttades brännvinsransonen till middagen. Till frukost serverades då en annan morgondryck – öl, kokad med lika delar vatten, och smaksatt med socker och ingefära. Efter att epidemin upphört var avsikten att drycken skulle dras in, men på önskemål från de boende fick man fortsätta med den stärkande drycken.

Tobaksskilling och uniformer

De boendes krigspensioner tillföll institutionen. I stället fick de boende en dagersättning, så kallad tobaksskilling, som de kunde använda som de ville. De boende hade tillstånd att arbeta efter förmåga, på slottsområdet eller däromkring. Ytterligare en inkomst var fiskerätten som de boende fick. Sommartid kunde de få ordentliga inkomster på att sälja fisk till de sommarboende som ägde hus runt parken. De som ansökte om att flytta från Ulriksdal återfick sin pension och fick dessutom behålla de kläder de fått under boendet. De som däremot blev avvisade på grund av regelbrott, exempelvis återkommande fylla, fick däremot inte behålla mer kläder än vad ”som till hans skylande nödvändigt erfordrades”.

En särskild uniform togs fram för de boende. Vardagsuniformen bestod av grå byxor och jackor med blå krage och två rader släta mässingsknappar. Till det hörde högtidsuniformen med rockar av mörkblått kläde, foder av gul boj och uppslag och krage av gult kläde. Vid parad skulle skörtet vara uppvikt så att det gula fodret syntes. Paraddräkt var påbjuden vid gudstjänsterna i kapellet. Till uniformerna hörde mössor med mellanblå list och kokard respektive trekantiga hattar med gul kordong. Sommartid användes vita linnebyxor och stövletter.

Det grymma mordet

Även om livet på invalidinrättningen verkar ha varit förhållandevis harmoniskt hade det sina mörka kapitel. Natten den 11 juli 1832 slog styckjunkare Carl Gustaf Folcker ”försåtligen och i löndom” ihjäl sin rumskamrat, fanjunkare Carl Gustaf Fredenholm, med en yxhammare när denne låg och sov. Motivet till mordet är okänt. Folcker ställdes inför rätta och dömdes att mista höger hand, halshuggas och steglas. Domen gick vidare till Karl XIV Johan för godkännande. Han mildrade som brukligt var straffet till endast halshuggning. Den 25 januari 1833 fördes Folcker till avrättningsplatsen i Danderyd, åtföljd av en ”otalig mängd åkande och gående, af nästan alla klasser ifrån Stockholm”. Avrättningen utfördes av 21-årige Carl Ludvig Hafström, som bara ett par månader tidigare tagit över yrket som skarprättare i Stockholm efter sin far. Vid sidan av skarprättandet arbetade Hafström även som snickare, då inkomsterna från avrättningarna var små. Enligt traditionen ska mordet ha ägt rumt i det som idag kallas för Prins Oskars sängkammare, men detta har inte gått att säkerställa.

Kyrkogården

Med tanke på invalidernas hälsotillstånd var det självklart att de med tiden skulle avlida. Redan den 1 februari 1822 anhöll kommendanten om en begravningsplats. Under ett par år fick man tillstånd att använda Solna kyrkogård, men dödsfallen blev så talrika att Solna kyrka förklarade att man inte längre hade plats för ”flera främmande lik”. 1824 beslöts så att ett tunnland av Ulriksdals skogsområde skulle röjas och användas som begravningsplats. Ungefär 200 av invalidinrättningens boende kom att begravas på begravningsplatsen.

”H H (Här Hvilar) invalider från krigen 1788–1814”.

Efter nedläggningen av invalidinrättningen förföll begravningsplatsen och växte igen. 1884 beslöt kyrkoherden i Solna kyrka att låta röja upp begravningsplatsen och ställa den i stånd igen. Idag kan man se en liten inhägnad del av gravplatsen i utkanten av slottsparken. Det inhägnade området markerar platsen för två av inrättningens första kommendanter och deras familjer. En liten fördjupning i marken visar platsen för en gemensam grav för de officerare som avled i koleran 1834. De begravdes först i den så kallade Grottan, lusthuset som sedan 1600-talet stått mitt i parken. När Grottan så småningom revs flyttades gravarna till begravningsplatsen. Inga kors eller gravvårdar markerar övriga gravar, som alltså är belägna utanför inhägnaden. En minnessten står placerad mitt i inhägnaden med texten ”H H (Här Hvilar) invalider från krigen 1788–1814”.

Invalidinrättningens avveckling

Under 1840-talet började Ständerna anse att kostnaderna för invalidinrättningen blivit för höga och en avveckling började diskuteras. Antalet ansökande hade också börjat minska, då Sverige inte hade varit inblandat i något krig på närmare trettio år. De nya invalider som ansökte hade skadats vid övningar och dylika tillfällen. 1845 tog Ständerna det slutliga beslutet att avveckla verksamheten. De boende som avled eller flyttade ersattes inte med nya personer. 1849 fanns 47 invalider kvar, och av dessa kunde 32 ordna eget boende. De övriga 15 skulle flyttas till det äldre Carolinska invalidhotellet på Danvikens hospital. 1850 upplöstes officiellt direktionen. Fyra år senare levde bara 21 av de tidigare boende, varav endast tre av de som flyttats till Danviken.

Ulriksdal åter ett kungligt slott

Slitaget åtgärdades innan slottet återlämnades till kungafamiljen. Därefter stod slottet tomt i några år innan Oskar I 1857 beslöt att Ulriksdal skulle få nyttjas av kronprins Karl (XV). Slottet, som var helt tomt på tidigare inredningar, passade Karl väl då han kunde inreda alla rummen i historiska stilar utan att behöva ta hänsyn till tidigare utseende. På Karldagen 1858, exakt 36 år efter invigningen av invalidinrättningen, skedde så en ny invigning, då kronprinsparet Karl och Lovisa bjöd på maskeradbal på sitt nyinredda lustslott. En nygammal era som kungligt lustslott tog åter sin början.

Toppbilden: Utsikt mot Ulriksdal från söder. Olja på duk 1870 av Morten Müller (1828–1911). Foto: Nationalmuseum